Abuko Nature Reserve

Denna dag valde vi att åka ut med en av våra systrar. Martha Thomas ville gärna hänga med, så vi plockade upp henne på Serekunda Market och efter att ha prutat ner chauffören i den gröna turisttaxin med "fasta priser" till ett rimligare pris, satte vi kurs mot Abuko Nature Reserve där man tidigt om morgonen kan få se en massa intressanta fåglar. Tydligen är Gambia ett paradis för ornitologer med sina över 500 fågelarter.                                                                                          

Abuko är som en riktig djungel och det var storslaget att vandra genom denna park, full av vackra och färgglada djur av olika slag. Rätt som det var såg vi en alldeles turkosskimrande slända som förflyttade sig på ett smått otroligt sätt, naturligtvis omöjlig att fånga på bild. Vi såg också krokodiler med hjälp av en kikare från utsiktstornet och sju, åtta tranor sitta uppflugna i ett träd, samt en ovanlig ödla sissla iväg genom lövtäcket, precis bredvid stigen där vi gick. Senare såg vi även hyenor, babianer, en pelikan och en jättesköldpadda, men de fanns inne på barnhemmet för djur som folk olovligt velat ha hemma hos sig, men inte kunnat ta hand om. Hur detta går ihop förstår jag inte riktigt, vem vill ha en hyena som sällskapsdjur? För mig tedde sig barnhemmet mer som ett zoo eftersom alla dessa djur var inburade på ett ganska tråkigt sätt, bara med en ädlare förevändning.

En apa med för mig okänt namn. Dessa djur var ganska många och klättrade i träd och strövade omkring fritt i parken. Det var naturligtvis förbjudet att mata dem, men det var det många besökare som ignorerade.              

                   

Färgprakt, återigen. Starka färger mot den roströda marken, den gröna växtligheten eller den grå betongväggen, ser man precis överallt. Jag blir så upprymd av alla glada och starka färger att det känns som om jag verkligen saknar något hemma i ljusa, kalla och dämpade Sverige.

Efter några omtumlande prutningar på Brikama Market och några träfigurer och en salladsskål senare, satt det fint med Chicken Yassa, den andra av Gambias nationalrätter. Mycket gott till en iskall gambisk Julbrew en het dag som denna.

Försäljarnas strand

Idag ville vi tillbringa en lat dag på stranden, men den blev inte så avkopplande som vi hade velat. Den ena försäljaren efter den andre dök upp, just som vi kommit till ro och nästan slumrat in i den sköna 30-gradiga skuggan. De är aldrig otrevliga och det är nästan det som är det värsta. Det är svårt att skarpt avvisa någon som är så trevlig som en typisk gambier är, men till slut lärde vi oss (läs: jag mig) hur man måste göra för att säga nej, tack. Bara man är rak och så kortfattad som möjligt, går det bra. Men att sola på den stranddel som hör till Cape Point Hotel utan att bli störd, går inte. Försäljarna går fram och tillbaka och hälsar på en och undrar hur man trivs med sin semester, även om de vet att man inte intresserad av deras solglasögon, handdukar, väskor, halsband, fruktfat eller så kallade silversmycken. Även tiggare får fritt gå från solsäng till solsäng och förklara varför man ska ge just dem en rejäl slant. Ofta har de med sig en bok som de vill att man ska skriva i och uppge sitt namn och summan man har gett, som en slags marknadsföring till kommande välgörare. 

                                                              

Den enda person vi egentligen välkomnade var Alex - "the juice man". Han pressar och säljer mycket goda juicer på stranden till ett bra pris - mellan 10 och 16 kr styck. Min favorit är den gjord på banan och apelsin med hela mangobitar i som är ett perfekt mellanmål på stranden. Flera svenskar vi pratat med rekommenderade honom också för olika turer i Gambia, eftersom han till skillnad från de flesta andra är ärlig och och anspråkslös, då man kan få en heldagsutflykt väldigt billigt i jämförelse med Ving och andra reserarrangörer. 

Annars är stranden utanför Cape Point Hotel ganska härlig och på kvällarna när alla strandgäster gått för dagen tar lokalbefolkningen över och spelar fotboll eller motionerar på annat sätt. Det är kul att se.

Röd flagg (se bilden) betyder förresten att det finns undervattensströmmar i vattnet som kan vara farliga och man avråder från att bada. Detta var något som vi inte brydde oss särskilt mycket om och det gick bra ändå.

Domoda hemma hos Ibrahim

Ibrahim som var vår guide under dagen, hade bett sin fru att laga till något åt oss att äta till middag. Jag trodde knappt mina ögon när vi gick igenom slumområdet med baracker hopbyggda av sten och plåt, att det var här han bodde, vår servitör. Hela familjen på två vuxna och tre barn, plus ytterligare personer sover i två små rum på 3 x 3 kvadrat, respektive 2 x 3 kvadrat. Detta boende har inget rinnande vatten, ingen el, ingen värme och inget kök. Ändå går ungefär en tredjedel av hans månadslön som ligger på cirka 1000 kr före skatt, till hyran. Detta var en oerhört nyttig upplevelse för oss. 

Maträtten som kallas Domoda, åt vi alla med varsin sked ur samma något fördjupade tallrik. Den var faktiskt bland det godaste jag har ätit. Inte konstigt att Ibrahims vänner kommer förbi och äter hos hans fru, även när han inte är hemma. Hon är en mästerkock. Maten bestod av suveränt kryddad och krämig bulgur tillsammans med grillad catfish och grillade grönsaker som kassava, kokt morot och potatis, garden egg som är som en mini aubergine fast gul och så små, små vita kålhuvuden, chili och en grön sås gjord på hibiskusblad. Den påminde om smaken från vinblad som araber brukar använda i sin mat.

Till efterrätt var det skalad och ituskuren apelsin som inte ser ut som vår oranga utan är mer ljusgul och ibland även grön. Man äter den genom att pressa ut fruktjuice och kött med bägge händerna. 

Minstingen tyckte det var lite surt.

Äldsta dottern är 7 år, men familjen har inte råd att varken låta henne eller hennes yngre syskon gå i skola.

Barnen överallt är hur söta som helst och dessa ville bli fotograferade minst hundra gånger. Ännu roligare tyckte de det var att fotografera själva och skratten gick höga när de fick se vad de lyckats fånga på bild. 

På vägen hem passerade vi vattenpumpen och en oberoende skola driven av frivilliga krafter. Barnen lärde in några engelska artighetsfraser, läste in någon muslimsk text och sjöng en svensk visa för oss medan vi besökte dem och vi fick möjlighet att bidra ekonomsikt till deras verksamhet. 

Kachikaly Crocodile Pool

Efter det bar det iväg till Kachikaly Crocodile Pool, där man kunde se och röra livs levande och mer eller mindre vilda krokodiler. Ingen var ju direkt tam, men varje morgon ges de rikligt med mat att äta så att de inte ska vara så hungriga på turisterna och det är vi ju tacksamma för. Riktigt skoj var det.

Hade inte magen varit full redan hade de där käftarna inte varit att leka med.

Här, en liten gynnare med riktigt elakt grin.

På väg hem genom ett bostadsområde såg vi ett av alla de gigantiska träd som finns här i Gambia. Namnet är jag osäker på, det finns ett stort antal trädarter här i landet. Ett förslag, någon?

Albert Market

Denna dag var otroligt minnesvärd. Efter frukosten begav vi oss till Albert Market i huvudstaden Banjul med en grön taxi som Ibrahim ordnat. Där gick vi i timmar och fortsatte att vara fascinerade av det vi såg, hörde och kände.  Jag satte igång att pruta och det gick riktigt, riktigt bra. Försäljarna sade att jag var duktig på det och man såg att de tyckte det var kul att förhandla och sedan ta i hand på det man kommit överens om. Hade velat köpa tyger och någon CD-skiva med afrikansk musik också men nu när jag är tre träelefanter, sex elefantnyckelringar, en flodhäst, tre sandtavlor och en påse med rökelse av bark rikare, känner jag mig nöjd med dagens förvärv. 

                                                                                   

Det här är en del av Albert Market uppifrån. Under plåttaken gömmer sig mängder av kläder, väskor, skor, bönor, grönsaker, fisk, kött, hantverk, teknik och musik.

Till en början ville några inte bli fotograferade, men så småningom, ju bättre kontakt man fick med folk, ville de och bad de om att få bli fotograferade. Det här är en liten flicka som förföljde oss ett tag. Hon och jag gjorde grimaser till varandra.

Här är en stor fisk och i bakgrunden syns "fiskslaktaren". Istället för att bara fjälla fiskarna tar han bort skinnet också. Det såg märkligt ut för mig. Men något som vi reagerade positivt på var att det inte luktade alls så illa som vi trodde att det skulle göra. Vi jämförde med Malaysia och Turkiet och det gick faktiskt att vara inne i slakteriet utan problem. Beror det på hettan som kanske torkar ut saker och ting? Jag vet inte.

Här är slaktaren. Han hanterade kött som om han aldrig gjort annat i hela sitt liv. Men frågan är om jag blev sugen på just kött efter att ha sett detta. 

Fiskerinäringen är stor i Gambia. Den vanligaste födan är fisk och det kan fattiga människor ha råd att äta varje dag. På stranden fanns stora nät där catfish låg och torkade för att tjäna som mat och smaksättare.

Serekunda

Idag for vi iväg till Serekunda för att möta några av våra vänner där. Vi kom två timmar för tidigt men det gjorde inget. Tre bröder från Nigeria satt också och väntade, vilket ledde till ett långt och trevligt samtal. Vid mötet kl. 16:00 närvarade 140 bröder, systrar och barn. Det var jättetrevligt, speciellt vid sången. Deras röstresurser är enorma och ingen håller igen!

En resande broder höll ett superbra tal.

En syster som fick Josefs penna och ville bli fotograferad efter det. 

Städning på gång. Golvet städas samtidigt som någon håller upp stolarna i luften och det kvickt! 

Två (tre) små söta tjejer med flätor typiska för Afrika.

Servitören Ibrahim

Första kvällen som vi anlände till Gambia och Cape Point Hotel, åt vi mat i hotellets resaturang. Vi fick genast kontakt med servitören då han skämtsamt presenterade sig som Ibrahim - samma namn som en av Amerikas presidenter (Abraham Lincoln). Då svarade Josef och sade att en annan av presidenterna hette Josef, vilket han själv också hette. Ibrahim brast ut i ett varmt skratt och efter det kallades vi Mr and Mrs President så fort han var i närheten. Idag bjöd vi honom på något att dricka tillsammans med oss vid vårt hotellrum då han vid frukosten hjälpt oss att skära bitar i varsin grapefrukt och ordnat med pressad grapefruktjuice åt oss på hotellrummet efter en dag på stranden. Det uppskattade han verkligen, han var uppriktigt förvånad över den lilla gästfriheten. Eftersom han var så trevlig och det var så intressant att prata med honom då han kunde berätta en hel del om Gambias historia, levnadsvillkor och politiska situation, ville vi att han skulle äta middag med oss. Han trodde knappt sina öron, men eftersom han inte hade ätit någon middag blev han mycket glad och när vi satt på restaurangen ringde han sin fru så att vi skulle få träffa henne också. Efter det ville han även bjuda oss till en middag tillsammans med hans familj med tre barn, trots att de bara bor i en liten enrummare utan eget kök och egentligen bara har råd att äta ris om dagarna. 

Här är Ibrahims son till vänster och en kompis till honom till höger. När vi skulle gå hem tog vi vägen förbi ett ställe där vi hörde musik. Ibrahims fru Aoah, berättade att det var ett "bröllopsprogram".

Egentligen är det alldeles för dyrt att anordna ett sådant program, men alla närvarande betalar en liten del pengar var för att kunna hyra in ett band som kommer och sjunger och spelar för bruden och hennes vänner som dansar tillsammans med barnen, mitt i gatan. Artisten var tydligen mycket känd och efteråt berättade städerskan av vårt rum att man kan köpa kassettband med honom.