När man vaknar på morgonen gör man det till musiken av cikador som är så högljudda att de nästan upplevs som varande i rummet. Fåglarna (det finns över 500 arter i Gambia) är också pigga på att musicera och det är så härligt när man som svensk inte har hört dessa påtagliga sommarljud på många, mörka månader. Jag vaknade också, förvånad över att jag sovit så gott som jag gjort. Sängen upplevdes som ganska hård kvällen innan, men icke sa nicke, ont i ryggen hade jag inte! Efter detta var det frukost och buss till Vings välkomstmöte som gällde. Där fick vi söt Vonjo-juice gjord på hibiskusblommor. Tydligen något muslimerna dricker nattetid under fastemånaden Ramadan. Trevliga Gina som uppenbarligen gillade Gambia även efter 4 år, sade att ungefär 60% av alla svenskar (som reser med Ving, eller?) återvänder till Gambia efter sin första resa hit. Ska bli spännande att se varför. Hon nämnde också att man ska pruta i Gambia. Det är nästan oartigt att inte göra det, eftersom det är praxis att sätta ett betydligt högre pris än det man vet att varan/tjänsten är värd, allra helst åt turister. Ett mål kan vara att få ner priset till en tredjedel av det pris försäljarna först ger. Men stannar det på hälften ska man också vara nöjd. Jag började genast att praktisera mina nya kunskaper på både fruktförsäljare och taxichaufförer och det fungerar!
Efter en dag på stranden, där vi hoppade i vattnet trots den röda flaggan som signalerar undervattenströmmar (det var ingen fara alls, så länge man hade lite koll) gjorde vi oss i ordning för att åka in till stan Bakau Kungku och köpa lite varor. Eftersom bankomaten där inte fungerade växlade vi in några av våra USD mot Dalasi på "mall:en" S:t Marys Food and Wine istället och tänkte handla frukt, nötter, vatten och annat smått och gott där. Men de hade nästan bara dyra importvaror så det bidde endast ett par juicer och några paket med kex. Till och med vattnet var dyrare än vi sett på andra ställen. Mitt emot, på andra sidan gatan fanns det som tur var ytterligare ett par Supermarkets, och där hittade vi både vatten och lite av det andra vi också skulle ha. Men nötter var bara inte att tänka på. En påse kunde kosta 150 kr. Det tyckte inte vi att det var värt.
Sedan var det dags för malariatabletten i kombination med något matnyttigt att stoppa i magen. Jag gillar den afrikanska maträtten Benachin som består av fisk, kyckling eller kött i tomatsås med bulgur till. Denna gång tog vi den på restaurangen lite längre ner på gatan som hotellet ligger på. Det tar sig! Ytterligare ett steg ut i den okända verkligheten. Men den är inte så otäck här i Gambia, som den kan vara på andra ställen. Trevliga människor finns överallt och denna kväll stiftade vi närmare bekantskap med tre till.
När man vaknar på morgonen gör man det till musiken av cikador som är så högljudda att de nästan upplevs som varande i rummet. Fåglarna (det finns över 500 arter i Gambia) är också pigga på att musicera och det är så härligt när man som svensk inte har hört dessa påtagliga sommarljud på många, mörka månader. Jag vaknade också, förvånad över att jag sovit så gott som jag gjort. Sängen upplevdes som ganska hård kvällen innan, men icke sa nicke, ont i ryggen hade jag inte! Efter detta var det frukost och buss till Vings välkomstmöte som gällde. Där fick vi söt Vonjo-juice gjord på hibiskusblommor. Tydligen något muslimerna dricker nattetid under fastemånaden Ramadan. Trevliga Gina som uppenbarligen gillade Gambia även efter 4 år, sade att ungefär 60% av alla svenskar (som reser med Ving, eller?) återvänder till Gambia efter sin första resa hit. Ska bli spännande att se varför. Hon nämnde också att man ska pruta i Gambia. Det är nästan oartigt att inte göra det, eftersom det är praxis att sätta ett betydligt högre pris än det man vet att varan/tjänsten är värd, allra helst åt turister. Ett mål kan vara att få ner priset till en tredjedel av det pris försäljarna först ger. Men stannar det på hälften ska man också vara nöjd. Jag började genast att praktisera mina nya kunskaper på både fruktförsäljare och taxichaufförer och det fungerar! 
Efter en dag på stranden, där vi hoppade i vattnet trots den röda flaggan som signalerar undervattenströmmar (det var ingen fara alls, så länge man hade lite koll) gjorde vi oss i ordning för att åka in till stan Bakau Kungku och köpa lite varor. Eftersom bankomaten där inte fungerade växlade vi in några av våra USD mot Dalasi på "mall:en" S:t Marys Food and Wine istället och tänkte handla frukt, nötter, vatten och annat smått och gott där. Men de hade nästan bara dyra importvaror så det bidde endast ett par juicer och några paket med kex. Till och med vattnet var dyrare än vi sett på andra ställen. Mitt emot, på andra sidan gatan fanns det som tur var ytterligare ett par Supermarkets, och där hittade vi både vatten och lite av det andra vi också skulle ha. Men nötter var bara inte att tänka på. En påse kunde kosta 150 kr. Det tyckte inte vi att det var värt. 
Sedan var det dags för malariatabletten i kombination med något matnyttigt att stoppa i magen. Jag gillar den afrikanska maträtten Benachin som består av fisk, kyckling eller kött i tomatsås med bulgur till. Denna gång tog vi den på restaurangen lite längre ner på gatan som hotellet ligger på. Det tar sig! Ytterligare ett steg ut i den okända verkligheten. Men den är inte så otäck här i Gambia, som den kan vara på andra ställen. Trevliga människor finns överallt och denna kväll stiftade vi närmare bekantskap med tre till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar