Abuko Nature Reserve

Denna dag valde vi att åka ut med en av våra systrar. Martha Thomas ville gärna hänga med, så vi plockade upp henne på Serekunda Market och efter att ha prutat ner chauffören i den gröna turisttaxin med "fasta priser" till ett rimligare pris, satte vi kurs mot Abuko Nature Reserve där man tidigt om morgonen kan få se en massa intressanta fåglar. Tydligen är Gambia ett paradis för ornitologer med sina över 500 fågelarter.                                                                                          

Abuko är som en riktig djungel och det var storslaget att vandra genom denna park, full av vackra och färgglada djur av olika slag. Rätt som det var såg vi en alldeles turkosskimrande slända som förflyttade sig på ett smått otroligt sätt, naturligtvis omöjlig att fånga på bild. Vi såg också krokodiler med hjälp av en kikare från utsiktstornet och sju, åtta tranor sitta uppflugna i ett träd, samt en ovanlig ödla sissla iväg genom lövtäcket, precis bredvid stigen där vi gick. Senare såg vi även hyenor, babianer, en pelikan och en jättesköldpadda, men de fanns inne på barnhemmet för djur som folk olovligt velat ha hemma hos sig, men inte kunnat ta hand om. Hur detta går ihop förstår jag inte riktigt, vem vill ha en hyena som sällskapsdjur? För mig tedde sig barnhemmet mer som ett zoo eftersom alla dessa djur var inburade på ett ganska tråkigt sätt, bara med en ädlare förevändning.

En apa med för mig okänt namn. Dessa djur var ganska många och klättrade i träd och strövade omkring fritt i parken. Det var naturligtvis förbjudet att mata dem, men det var det många besökare som ignorerade.              

                   

Färgprakt, återigen. Starka färger mot den roströda marken, den gröna växtligheten eller den grå betongväggen, ser man precis överallt. Jag blir så upprymd av alla glada och starka färger att det känns som om jag verkligen saknar något hemma i ljusa, kalla och dämpade Sverige.

Efter några omtumlande prutningar på Brikama Market och några träfigurer och en salladsskål senare, satt det fint med Chicken Yassa, den andra av Gambias nationalrätter. Mycket gott till en iskall gambisk Julbrew en het dag som denna.

Försäljarnas strand

Idag ville vi tillbringa en lat dag på stranden, men den blev inte så avkopplande som vi hade velat. Den ena försäljaren efter den andre dök upp, just som vi kommit till ro och nästan slumrat in i den sköna 30-gradiga skuggan. De är aldrig otrevliga och det är nästan det som är det värsta. Det är svårt att skarpt avvisa någon som är så trevlig som en typisk gambier är, men till slut lärde vi oss (läs: jag mig) hur man måste göra för att säga nej, tack. Bara man är rak och så kortfattad som möjligt, går det bra. Men att sola på den stranddel som hör till Cape Point Hotel utan att bli störd, går inte. Försäljarna går fram och tillbaka och hälsar på en och undrar hur man trivs med sin semester, även om de vet att man inte intresserad av deras solglasögon, handdukar, väskor, halsband, fruktfat eller så kallade silversmycken. Även tiggare får fritt gå från solsäng till solsäng och förklara varför man ska ge just dem en rejäl slant. Ofta har de med sig en bok som de vill att man ska skriva i och uppge sitt namn och summan man har gett, som en slags marknadsföring till kommande välgörare. 

                                                              

Den enda person vi egentligen välkomnade var Alex - "the juice man". Han pressar och säljer mycket goda juicer på stranden till ett bra pris - mellan 10 och 16 kr styck. Min favorit är den gjord på banan och apelsin med hela mangobitar i som är ett perfekt mellanmål på stranden. Flera svenskar vi pratat med rekommenderade honom också för olika turer i Gambia, eftersom han till skillnad från de flesta andra är ärlig och och anspråkslös, då man kan få en heldagsutflykt väldigt billigt i jämförelse med Ving och andra reserarrangörer. 

Annars är stranden utanför Cape Point Hotel ganska härlig och på kvällarna när alla strandgäster gått för dagen tar lokalbefolkningen över och spelar fotboll eller motionerar på annat sätt. Det är kul att se.

Röd flagg (se bilden) betyder förresten att det finns undervattensströmmar i vattnet som kan vara farliga och man avråder från att bada. Detta var något som vi inte brydde oss särskilt mycket om och det gick bra ändå.

Domoda hemma hos Ibrahim

Ibrahim som var vår guide under dagen, hade bett sin fru att laga till något åt oss att äta till middag. Jag trodde knappt mina ögon när vi gick igenom slumområdet med baracker hopbyggda av sten och plåt, att det var här han bodde, vår servitör. Hela familjen på två vuxna och tre barn, plus ytterligare personer sover i två små rum på 3 x 3 kvadrat, respektive 2 x 3 kvadrat. Detta boende har inget rinnande vatten, ingen el, ingen värme och inget kök. Ändå går ungefär en tredjedel av hans månadslön som ligger på cirka 1000 kr före skatt, till hyran. Detta var en oerhört nyttig upplevelse för oss. 

Maträtten som kallas Domoda, åt vi alla med varsin sked ur samma något fördjupade tallrik. Den var faktiskt bland det godaste jag har ätit. Inte konstigt att Ibrahims vänner kommer förbi och äter hos hans fru, även när han inte är hemma. Hon är en mästerkock. Maten bestod av suveränt kryddad och krämig bulgur tillsammans med grillad catfish och grillade grönsaker som kassava, kokt morot och potatis, garden egg som är som en mini aubergine fast gul och så små, små vita kålhuvuden, chili och en grön sås gjord på hibiskusblad. Den påminde om smaken från vinblad som araber brukar använda i sin mat.

Till efterrätt var det skalad och ituskuren apelsin som inte ser ut som vår oranga utan är mer ljusgul och ibland även grön. Man äter den genom att pressa ut fruktjuice och kött med bägge händerna. 

Minstingen tyckte det var lite surt.

Äldsta dottern är 7 år, men familjen har inte råd att varken låta henne eller hennes yngre syskon gå i skola.

Barnen överallt är hur söta som helst och dessa ville bli fotograferade minst hundra gånger. Ännu roligare tyckte de det var att fotografera själva och skratten gick höga när de fick se vad de lyckats fånga på bild. 

På vägen hem passerade vi vattenpumpen och en oberoende skola driven av frivilliga krafter. Barnen lärde in några engelska artighetsfraser, läste in någon muslimsk text och sjöng en svensk visa för oss medan vi besökte dem och vi fick möjlighet att bidra ekonomsikt till deras verksamhet. 

Kachikaly Crocodile Pool

Efter det bar det iväg till Kachikaly Crocodile Pool, där man kunde se och röra livs levande och mer eller mindre vilda krokodiler. Ingen var ju direkt tam, men varje morgon ges de rikligt med mat att äta så att de inte ska vara så hungriga på turisterna och det är vi ju tacksamma för. Riktigt skoj var det.

Hade inte magen varit full redan hade de där käftarna inte varit att leka med.

Här, en liten gynnare med riktigt elakt grin.

På väg hem genom ett bostadsområde såg vi ett av alla de gigantiska träd som finns här i Gambia. Namnet är jag osäker på, det finns ett stort antal trädarter här i landet. Ett förslag, någon?

Albert Market

Denna dag var otroligt minnesvärd. Efter frukosten begav vi oss till Albert Market i huvudstaden Banjul med en grön taxi som Ibrahim ordnat. Där gick vi i timmar och fortsatte att vara fascinerade av det vi såg, hörde och kände.  Jag satte igång att pruta och det gick riktigt, riktigt bra. Försäljarna sade att jag var duktig på det och man såg att de tyckte det var kul att förhandla och sedan ta i hand på det man kommit överens om. Hade velat köpa tyger och någon CD-skiva med afrikansk musik också men nu när jag är tre träelefanter, sex elefantnyckelringar, en flodhäst, tre sandtavlor och en påse med rökelse av bark rikare, känner jag mig nöjd med dagens förvärv. 

                                                                                   

Det här är en del av Albert Market uppifrån. Under plåttaken gömmer sig mängder av kläder, väskor, skor, bönor, grönsaker, fisk, kött, hantverk, teknik och musik.

Till en början ville några inte bli fotograferade, men så småningom, ju bättre kontakt man fick med folk, ville de och bad de om att få bli fotograferade. Det här är en liten flicka som förföljde oss ett tag. Hon och jag gjorde grimaser till varandra.

Här är en stor fisk och i bakgrunden syns "fiskslaktaren". Istället för att bara fjälla fiskarna tar han bort skinnet också. Det såg märkligt ut för mig. Men något som vi reagerade positivt på var att det inte luktade alls så illa som vi trodde att det skulle göra. Vi jämförde med Malaysia och Turkiet och det gick faktiskt att vara inne i slakteriet utan problem. Beror det på hettan som kanske torkar ut saker och ting? Jag vet inte.

Här är slaktaren. Han hanterade kött som om han aldrig gjort annat i hela sitt liv. Men frågan är om jag blev sugen på just kött efter att ha sett detta. 

Fiskerinäringen är stor i Gambia. Den vanligaste födan är fisk och det kan fattiga människor ha råd att äta varje dag. På stranden fanns stora nät där catfish låg och torkade för att tjäna som mat och smaksättare.

Serekunda

Idag for vi iväg till Serekunda för att möta några av våra vänner där. Vi kom två timmar för tidigt men det gjorde inget. Tre bröder från Nigeria satt också och väntade, vilket ledde till ett långt och trevligt samtal. Vid mötet kl. 16:00 närvarade 140 bröder, systrar och barn. Det var jättetrevligt, speciellt vid sången. Deras röstresurser är enorma och ingen håller igen!

En resande broder höll ett superbra tal.

En syster som fick Josefs penna och ville bli fotograferad efter det. 

Städning på gång. Golvet städas samtidigt som någon håller upp stolarna i luften och det kvickt! 

Två (tre) små söta tjejer med flätor typiska för Afrika.

Servitören Ibrahim

Första kvällen som vi anlände till Gambia och Cape Point Hotel, åt vi mat i hotellets resaturang. Vi fick genast kontakt med servitören då han skämtsamt presenterade sig som Ibrahim - samma namn som en av Amerikas presidenter (Abraham Lincoln). Då svarade Josef och sade att en annan av presidenterna hette Josef, vilket han själv också hette. Ibrahim brast ut i ett varmt skratt och efter det kallades vi Mr and Mrs President så fort han var i närheten. Idag bjöd vi honom på något att dricka tillsammans med oss vid vårt hotellrum då han vid frukosten hjälpt oss att skära bitar i varsin grapefrukt och ordnat med pressad grapefruktjuice åt oss på hotellrummet efter en dag på stranden. Det uppskattade han verkligen, han var uppriktigt förvånad över den lilla gästfriheten. Eftersom han var så trevlig och det var så intressant att prata med honom då han kunde berätta en hel del om Gambias historia, levnadsvillkor och politiska situation, ville vi att han skulle äta middag med oss. Han trodde knappt sina öron, men eftersom han inte hade ätit någon middag blev han mycket glad och när vi satt på restaurangen ringde han sin fru så att vi skulle få träffa henne också. Efter det ville han även bjuda oss till en middag tillsammans med hans familj med tre barn, trots att de bara bor i en liten enrummare utan eget kök och egentligen bara har råd att äta ris om dagarna. 

Här är Ibrahims son till vänster och en kompis till honom till höger. När vi skulle gå hem tog vi vägen förbi ett ställe där vi hörde musik. Ibrahims fru Aoah, berättade att det var ett "bröllopsprogram".

Egentligen är det alldeles för dyrt att anordna ett sådant program, men alla närvarande betalar en liten del pengar var för att kunna hyra in ett band som kommer och sjunger och spelar för bruden och hennes vänner som dansar tillsammans med barnen, mitt i gatan. Artisten var tydligen mycket känd och efteråt berättade städerskan av vårt rum att man kan köpa kassettband med honom.

Recept på Benechin

Här är ett recept på den goda gambiska maträtten Benechin. Det är översatt från ett engelskt original från The Gambian Cookbook.

Benechin av Abborre

Ingredienser

3 abborrfiléer eller någon annan typ av fisk 
1 butternut squash 
1 stor lök 
3 dl ris (eller 2 koppar med ris)
3 vitlöksklyftor
1 stor grön pepparfrukt 
4-5 röda pepparfrukter 
1 litet kålhuvud 

Beskrivning

Skär upp alla ingredienser. Tillsätt tillräckligt med olja för att täcka botten med ca 6 mm i en stor kastrull om hetta upp. När oljan är varm, tillsätt hackad vitlök. Vänta tills den är brun (för att smaksätta oljan) och ta sedan bort bitarna av vitlök. Tillsätt hackad Butternut squash och låt den koka i 2-3 minuter och tillsätt sedan fisken. Lägg sedan i löken under omrörning. Tillsätt sedan den upphackade pepparn och ca 1/2 tesked salt. Blanda i mosad varm paprika och svartpeppar. Tillsätt 3 dl (eller 2 koppar) vatten och blanda sedan i tomaterna. Rör i ca 3 matskedar av tomatpurén och täck kastrullen. Efter att allt har kommit att koka ha i ytterligare 3 dl (eller 2 koppar) ris och 3 dl (eller 2 koppar) vatten. Sänk värmen och låt sjuda. Tillsätt ytterligare vatten och kryddor efter behov. Lägg i kål. Vänta på att riset ska koka klart och rätten är klar att serveras.

Benechin

När man vaknar på morgonen gör man det till musiken av cikador som är så högljudda att de nästan upplevs som varande i rummet. Fåglarna (det finns över 500 arter i Gambia) är också pigga på att musicera och det är så härligt när man som svensk inte har hört dessa påtagliga sommarljud på många, mörka månader. Jag vaknade också, förvånad över att jag sovit så gott som jag gjort. Sängen upplevdes som ganska hård kvällen innan, men icke sa nicke, ont i ryggen hade jag inte! Efter detta var det frukost och buss till Vings välkomstmöte som gällde. Där fick vi söt Vonjo-juice gjord på hibiskusblommor. Tydligen något muslimerna dricker nattetid under fastemånaden Ramadan. Trevliga Gina som uppenbarligen gillade Gambia även efter 4 år, sade att ungefär 60% av alla svenskar (som reser med Ving, eller?) återvänder till Gambia efter sin första resa hit. Ska bli spännande att se varför. Hon nämnde också att man ska pruta i Gambia. Det är nästan oartigt att inte göra det, eftersom det är praxis att sätta ett betydligt högre pris än det man vet att varan/tjänsten är värd, allra helst åt turister. Ett mål kan vara att få ner priset till en tredjedel av det pris försäljarna först ger. Men stannar det på hälften ska man också vara nöjd. Jag började genast att praktisera mina nya kunskaper på både fruktförsäljare och taxichaufförer och det fungerar! 

Efter en dag på stranden, där vi hoppade i vattnet trots den röda flaggan som signalerar undervattenströmmar (det var ingen fara alls, så länge man hade lite koll) gjorde vi oss i ordning för att åka in till stan Bakau Kungku och köpa lite varor. Eftersom bankomaten där inte fungerade växlade vi in några av våra USD mot Dalasi på "mall:en" S:t Marys Food and Wine istället och tänkte handla frukt, nötter, vatten och annat smått och gott där. Men de hade nästan bara dyra importvaror så det bidde endast ett par juicer och några paket med kex. Till och med vattnet var dyrare än vi sett på andra ställen. Mitt emot, på andra sidan gatan fanns det som tur var ytterligare ett par Supermarkets, och där hittade vi både vatten och lite av det andra vi också skulle ha. Men nötter var bara inte att tänka på. En påse kunde kosta 150 kr. Det tyckte inte vi att det var värt. 

Sedan var det dags för malariatabletten i kombination med något matnyttigt att stoppa i magen. Jag gillar den afrikanska maträtten Benachin som består av fisk, kyckling eller kött i tomatsås med bulgur till. Denna gång tog vi den på restaurangen lite längre ner på gatan som hotellet ligger på. Det tar sig! Ytterligare ett steg ut i den okända verkligheten. Men den är inte så otäck här i Gambia, som den kan vara på andra ställen. Trevliga människor finns överallt och denna kväll stiftade vi närmare bekantskap med tre till.

Framme i Banjul

Det har varit en lång dag. Den började nyårsnatten kl.04.30 då klockan ringde och väckte oss på hotellrummet. 40 minuter senare stod vi duschade och klara för taxi till Centralstationen i Malmö. Tåget tog oss sedan till Kastrup varifrån vi flög kl.08.25 till Banjul, Gambia. Vi mellanlandade på Gran Canaria där några passade på att röka. Jag däremot köpte oss varsin kall Cola vilket var väldigt gott i värmen. Men som en mamma sade till sin son, i Gambia är det ännu varmare! 

Och det var det verkligen. 33 grader i skuggan närmare bestämt. Och det kändes inte svalare när tiden blev lång i säkerhetskontrollen med en enda lång och fruktansvärt seg kö. Till slut tyckte till och med personalen att det blev rätt jobbigt, så de vinkade bara förbi oss. Det var fullt med män som ville hjälpa oss med bagaget. En av dem var ovanligt envis och grabbade tag i min mans väska trots protester. Det var bara att kapitulera och 50 meter senare, framme vid bussen, betala honom vad det kostade. Vi hade inga mindre pengar i Dalaser sade vi, men "lägligt" nog dök det upp en annan man som kunde växla och det gick även bra med annan valuta sade han, exempelvis danska eller svenska kronor, bara det inte var mynt. Nåväl, eftersom vi hade kort om kontanter slutade det med att mannen fick 2 guldtior med en liten klapp på axeln om att han hade varit bra envis. Då brast han ut i ett vänligt skratt och vi lämnade varandra med ett leende på läpparna för att kliva in i Vings buss med den svensktalande gambiern. Han var otroligt duktig på framför allt danska, men kunde skilja på de bägge språken och växla mellan dem på ett sätt som inte jag klarar. 

På hotellet Cape Point vid fem-tiden på kvällen svensk tid, gjorde vi oss hemmstadda och åt för enkelhetens och hungerns skulle mat där första kvällen och allt. Men sen ska vi ut på äventyr.

Kul var att det från ingenstans dök upp en massa gambianska musiker som spelade, sjöng och dansade för oss, lagom när maten var klar för vår del. De var bra högljudda så jag hade nog inte velat sitta mitt framför dem med en ny tallrik mat på bordet, men som det var nu passade det alldeles utmärkt. 

Efter detta gick vi mot stranden för att se oss omkring och hamnade i grannhotellets bar. Vi såg genast att detta hotell är lyxigare, men det är ju inte så konstigt eftersom det har fem stjärnor och vårt bara tre. Det var ju inte för lyxen man valde att resa till Gambia och jag är mer än nöjd. Vi har myggnät, bra sängar, air condition, en ren toalett och till och med tillgång till trådlöst internet utan lås! Helt perfekt för en liten bloggare som jag. Och när det gäller Gambia som land verkar människorna vara trevliga,  men än har vi mycket att upptäcka. Ändå har vi redan lyckats stöta ihop med en sk "Bumpster". En som vill bli ens bästa vän, troligtvis för att få ekonomisk hjälp att komma vidare i livet. Många har inte släktningar som kan hjälpa dem att skaffa en utbildning, utan känner sig då hänvisade till vänner, och till och med främlingar från andra länder.